I ÄRLIGHETSENS NAMN
Är det verkligen alltid bra att vara ärlig? Önskar att jag alltid var det. Eller gör jag det?
Jag tycker att jag oftast är ganska ärlig, jag är helt enkelt as kass på att ljuga. Kan inte. Mina lögner handlar alltid bara om typ hel idiotiska saker t.ex. förklaringar till varför jag kom försent...
" Förlåt, men jag orkade bara inte komma i tid" Varför säger jag så? När sanningen är att jag var hos tandläkaren. Seriöst.. Det känns som om tandläkarursäkten redan är överanvänd, som om det inte är ärligt att säga så. Shit vad jag gör allt komplicerat!!!!
Men... Jag har hört att det ska vara så skönt att prata av sig och att vara ärlig. Ifall man har något bekymmer ska man berätta om detta, och sedan kommer allt att kännas lättare att bära. Är det verkligen sant?
Jag vill helst aldrig berätta om någonting. Är väldigt hemlighetsfull, det kan jag bara inte hjälpa. Ibland är jag ärlig dock, men det känns som om det aldrig funkar särskillt bra. Ibland känns det som om man bara spelar teater, att man bara låsas vara den man är.. fast man egentligen inte är alls. Man bara ler och ler, och går runt bland en massa folk fast att man egentligen är någon helt annanstans.
Jag vill inte att alla ska veta allt om mig. Därför känns det dumt att blogga..... vore bättre att skriva dagbok, men det orkar jag inte. Blogga är ju dessutom ganska kul. Ska ge dig ett alvarligt försök kära mezzy.
Jag vill gärna veta allt om alla andra. Oftast.
